Dagens Nyheter – 26 juni 1867, sida 1

under tryckeri af den overksamhet, hvartill han var dömd, förstorades all. för hans upprörda inbillning; den fara, som han inbillade sig hota Agnes, syntes honom oöfrservinnelig och på. samma gång steg hans fruktan till den höjd; att ban knappast mera var herre öfver sig sjelf. Och ingen fanns, som kunde skingra hans mörka tinkar. Fauer Johannes bade icke varit gynlig allt sedan uppträdet med fru Richissa, fostermodern sysslade bland sina tärnor i degligstugan, Brik hördes icke af och icke ens Kerstin lät se sig. Slutligen fram emot aftonen kuadg han icke längre styra sin otålighet. En stämma dref bonom ut, och trotsaude hva:je förbud, gick han ned från loftet och ut bland träden utanför byggnaden, der han satte sig på en sten, hvarifråu man hade en behsglig utsigt öfver den solbelysta dalen, der strömmen sorlande flöt fram till sjön. Det var en mild och vacker so rmarafton, och Herrman inaudsdes med välbehbeg de friska ångorna från gräs och blommor. En svag vindflägt drog fram norrifrån och satte trädens kronor i en saktarörslse. Hen tyckte sig känna; buru hans krafter växte med hvarje andedrag. Som en följd deraf började också hans tankar avtega en ljusare förg och skifta i rosenrödt. Han såg Engeibrekt iaför konungen, hörde honom tala med dexna ölvertygeltens värma och kraft, gom var honcsm så egen, såg konungens vrede, när jan hörde sina fogdare lsglösa grymbeter och folkeis; röd, räcka handen till Engelbrekt och tacks honom: Snart skulle han återvända, snart skulle hans namn med väl signelse nämnas af alla läppar: Och från denna