Dagens Nyheter – 25 juni 1867, sida 3

skrifvit detta bref. Men så tänkte hon på; huru nära han varit döden, huru svag han måtte vara, och huru lätt man då kan glömma verldslifvets fordringar: Om en vändnivg i hans tillfrisknande inträdt, som Kerstin kunnat vara okunnig om, men som först i dag visat sig i hela sin hemska verklighet; om han verkligen stod i begrepp att lemna denna verlden, :.. hon skulle i evighet förebrå sig; att då ej hafva hört hans sista bön. — I tveken, stolts jungfru? — sporde Erik; som ej kunde förklara, huru en så enkel och naturlig begäran som Herrmans kunde framkalla en sådan verkan. — Skall jag då säga honom; att I icke unnen honom ..: — Nej, nej — afbröt honom Agnes — jag skall komma. Med ett uttryck af glädje i sitt fula anlete lemnade Erik rummet. Han ville ila hem till Herrman för att lemna honom den glada underrättelsen. Han såg knappast, att han mötte Kerstin nedanför trappan, och svennerna på gården sprang han förbi, innan de ens hunnit rätt fästa sina blickar på honom. Vid porten stod bonden med det ombundna hufvudet. Denne tycktes dock hafva skarpare blick med sitt ena öga, än alla svennerna till sammans. Han fattade Erik i armen och drog honom med sig. — Du skall följa mig till fogden — sade han — du skall vittna för mig, att jag varit i Engelbrekts gård. Här bjelpte intet motstånd. Handen; som omfattat armen; var kraftig: Erik måste mot sin vilja följa: Bonden drog honom med sig uppför trappan till den dörr; som ledde till