Dagens Nyheter – 25 juni 1867, sida 3

de en mängd af fogdens svenner i fullt handgemäng med några män, hvilka tycktes tillhöra grefvens folk. Fogdesvennerna voro dock så öfverlägsna till antalet, att något motstånd ej gerna kunde komma i fråga. Men en af de besegrade lyckades undkomma och sprang vägen framåt i riktning åt de uppskrämda qvinnorna: Han vinkade med handen, som om han ville säga något. — Heliga jungfru, det är Ruprecht — utropade Agnes och ville återvända för att möta svennen. Men rågra af fögdesvennerna bade redan uppbunnit Ruprecht och förde honom mellan sig uppåt ölstugan, dit de andra svennerna begifvit sig i förväg. Der de båda flickorna befunno sig krökte sig vägen omkring en af dessa stora stenar, som här ligga kringströdda, och emot stenen stödde sig ett litet hus, hvaraf dock endast taket syntes från den sidan af stenen, der Agnes och Kerstin stodo. De voro båda vända åt det håll; der Ruprecht och svesnerna visat sig, och derför sågo de icke; huru en lång bonde skymtade fram bakom stenen, likzom väntade han, att bullret af striden skulle upphöra innan han fortsatte sin väg. Agnes följde med blicken sin faders sven, som fogdesvennerna förde med sig; och hennes oroligt klappande bjerta tillät henne icke att hafva öga eller öra för något annat, då plötsligen ett skrik från Kerstin väckte henne och förmådde henne att kasta blicken tillbaka. (Forts.)