Dagens Nyheter – 25 juni 1867, sida 3

j fogdens rum. Kort derefter kom bonden ensam åter och försvann genom porten. Ungefär samtidigt aflägsnade sig också från fogdegården en skara af de svenner, hvilka på förmiddagen anländt med Johan Wale. De togo samma väg som bonden, men de stannade vid en af de stugor, der enligt privilegierna för kopparberget öl fick säljas. Obekymrad om dem fortsatte bonden sin gång vägen framåt. Ling stund hade icke förflutit; sedan den bullrande svenneskaran lemnade gården, så syntes tvenne qvinnor på höganloftsbron. Det var Agnes och Kerstin. De ilade med lätta steg utför trappan och öfver gården; samt vandrade i samma riktning som bonden och svennerna: De gingo tysta vid hvarandras sida; och den ena tycktes stundom sakta sin gång, som om hon tvekat att fortsätta densamma: Men då vände sig den andra om; och så fortsatte de vägen: Redan hade de hunnit ett godt stycke förbi den stuga; der fogdesvennerna tagit in. Det var en mild vacker afton: Himlen var så blå och foglarne sjöngo så vackert; endast bort åt grufvan till reste sig svarta moln, som upptornade sig i vidunderiga former. Det varroströken; som ibland, när vinden låg åt det bållet, kunde öfvertäcka hela den bebyggda sidan af berget och dalen med en tjock dimma, så att man hade svårt att taga sig fram, Nu låg dock viaden åt annat håll, och solen lyste klar och vänlig på vägen till Engelbrekts hem: Då afbröts stillheten af ett plötsligt buller. De båda vandrande vände sig om. På något afstånd ej långt från den nämnde ölstugan sågo