Ett matt leende drog. öfver: den sköna fickans anlete;s Hvad. hade icke hon vågat för honom; som räddat hennes lif? Det var mera en lycklig tillfällighet att man i allmänhet förblifvit i okunnighet om hennes utflygt till gillehuset natten mellan den 18 och 19 maj. I sitt upprörda tillstånd vid den olyckliga tilldragelsen och i förskräckelsen öfver den opåräknade hjelparen, tänkte hon icke på något annat än Engelbrekts ord att Herrman icke var död och blottställde sig derigenom för -gillesbrödetnas och systrarnas blickar: Engelbrekts rådighet räddade henne från att upptäckas. Väl tyckte mången efteråt; när man i lugn kunde öfverväga allt; att den blåklädda jungfrun; som man sett om natten; dock icke liknade Belgstings dotter; men man fann det å en annan sida så otroligt att det skulle kunnat vara någon annan, att talet om svennens underbara räddning vägde mellan henne och en engel från himmelen, som Sanct Örjan skickat till sin gillesbroders hjelp. I den formen kom talet för fader Johannes öron. Men han lyckades liksom Kerstin snart finna, hvem den räddande engelen verkligen var; och deraf kom hans tal till Herrman, hvartill han väl kunde hafva sina giltiga skäl, han som med en hel 1.f..1s erfarenhet och med styrkan af en öfvertygelse, som vunnits genom långa års själsarbete i.den från verlden afstängda klostercellen; han som med denna skatt af vetande kunde öfverblicka personer och förhållanden. Afven till grefvedotterns öron hade sägnen om engeln; som Sanct Örjan skickat; hunnit, och hon tackade i varma böner den heliga jung