stin, men han hörde icke grefvedottern säga något. När. dörren tillslutits efter Kerstin; nalkades grefvedottern fru Richissa; som dock ej tycktes vara hugad att redogöra för sin. sorg. Slutligen inkommo ett par tjenare; hvilka tycktes sysselsatta med inpackning af saker, och det syntes aldrig vilja taga slut. Det var redan långt lidet på eftermiddagen; och Kerstin skulle väl snart återvända. Då ändtligen lemnade tjenarne rummet och det blef alldeles tyst derinne. Nu lemnade Erik sitt gömställe och gick fram till dörren; som han öppnade. Jungfru Agnes satt vid fönstret; med handen under kind; och som Erik tyckte hade hon fällt tårar. — Från Herrman Berman — sade han halfhögi och lade brefvet framför henne på fönsterbänken: Agnes såg med förvåning och oro på gossen; och hennes hand darrade; så att hon knappast kunde fatta det lilla brefvet: — Det var allt sannt; hvad som Kerstin sade — fortsatte Erik, menande sig med sina ord böra styrka den oroliga flickan i hennes beslut: — Kerstin! Huru vet du; hvad hon har sagt? — frågade Agnes. Erik omtalade nu, huru han kommit upp, och huru han blifvit uppehållen, samt hvarför han gömt sig. — Läsen I brefvet — tillade han med en öfvertalande ton — Herrman har nog gjort eder så pass mycket; stolts jungfru; att I kunnen villfara denna hans begäran.