henne komma till sig: Derför hade han först skickat Kerstin; men misstroende hennes förmåga att uträtta det vigtiga ärendet, hade han skrivit brefvet och lemnat bonden, och Erik blef riktigt innerligt glad, att han varit till hands att få brefvet af bonden och öfverlemna det till dess egarinna. Just som han lade handen på dörrlåset, hörde han Kerstin tillägga: — 8e jag vill följa dig; icke ett hår skall röras på ditt hufvud, och jag lemnar dig icke; förrän vi äro här åter. . Häftiga steg, som i detsamma hördes från rummet utanför; till hvilket var en ingång från loftssvalen, hindrade Erik att höra mera. Men det var tillika af vigt, att ingen ertappade honom på denna hans beskickning, och derför måste han se sig om efter ett gömställe. Detta erbjöd sig också lätt nog. Dörren till ett stort ekskåp stod oläst: Han ryckte upp den och kröp in under den nedersta hyllan, som befann sig temligen högt från golfvet; hvarpå han drog till dörrev. Det var grefve Hans; som kom att söka sin dotter. Han dröjde ej länge derinne, och Erik hörde, när grefven aflägsnat sig, att Kerstin ännu var qvar. Han ville då lemna skåpet; men i detsamma öppnades åter yttre dörren, och fru Richissa inträdde. Hon tycktes vara ytterst upprörd. Hon dröjde länge framför ett :f fönstren, och Erik trodde sig höra henne sucka och gråta. Derunder öppnadeg åter en dörr: Det var grefvens dotter och Kerstin, som kommo ut från det inre rummet. . — Jag kommer igen i afton sade Ker