Dagens Nyheter – 22 juni 1867, sida 3

man skulle söka honom. -Svennen gaf ett öfvermodigt: svar, men tillsade bonden att följa Denne gick långsamt efter och Erik följde honom. De stannade framför ena ändan af huset, der vindeltrappan förde upp till loftssvalen. Svenheh språng upp för trappan och bonden stod qvår dernere med Erik. Det rinner mig något i hugen, gosse. — sade då bonden och lade sit Hand på gossens skuldra — känner du Engelbrekts fosterson? Om jag känner Herrman Berman! — ätröpade Brik med en ton, som innehöll det bästa svaret. -— Godt, då kan du uträtta, hvad han bad mig om.s.. — Och hvad vär det — sporde gossen med mycken ifver. Jo — svarade hotiden, och halfhviskade — han gaf mig ett bref till den tyske grefvens dotter... Hån ville icke att någon skulle veta åf att han sände det, och Jag lofvade framlemna det. Nu hade jag tänkt söka jungfrun först, men som dest nu har gått, lärer det kunna inträffa att det går med mig som med så många andra, att jag aldrig mer får skåda solens Jjus. I det; fallet, ser-du, vore ungersvennens bref i orätt hand eller komme i orätt hand : Se nu tänkte jäg.att du skulle kunna; framlemaa brefvet, ty--du kan nog tiga med: en god sak, och det tänker jag, att från Herrman Berman kan intet annat än godt komma. Väl föreföll det Erik i förstone något änder-: ligt, att Herrman valt den. obekante. bonden. till budbärare. Men så tänkte han på, huru