Dagens Nyheter – 21 juni 1867, sida 2

börd; och han sade så kallt; att blodet isades i åhörarnes ådror: — I glömmen eder, ädla fru :.: Derpå drog han hufvan öfver sitt anlete och nalkades dörren: — Nej; nej — ropade fru Richissa efter honom — jag glömmer ej ::. Och munken vände sig om och sade med en ännu hårdare stämma. — Men jag har glömt allt; fru Richissa! Derefter lemnade han rummet. VIL Löftet. Fram på förmiddagen hade; såsom Erik berättade; Johan Wale ankommit till Kopparberget. Han red in på fogdegården och lät genast anmäla sig för grefve Hans; som han sade sig vara kommen att beledsaga på dennes färd söderut: Det skedde ej blott på Jösse Erikssons befallning; sade han, utan det var äfven för honom sjelf en kär pligt att få följa sin forne herre och visa honom ett ringa prof på sin tillgifvenhet: Johan Wale hade straxt han kom till Sverige stått i grefvens tjenst och till en början åtnjutit hans stora. gunst: Detta hade styrkt honom i hans högt flygande framtidsplaner, och han ville begagna grefvens anseende för att grundlägga sitt eget: Ett medel derför var grefvens sköna dotter. Om han verkligen älskade henne är svårt alt säga; men det är knappast troligt. För honom gällde det i första rummet att förvärfva gods och guld; han var en utländsk äf