Dagens Nyheter – 21 juni 1867, sida 1

PUR RA — hvad som var underligare, hon besvarade hans kärlek; De trolofvade sig med hvarandra, och min vän; som icke kunde begripa någon skillnad mellan sig och den förnäme herrepv; annat än. den som låg i den senares större rikedom, anhöll hos honom om hans dotters hand. Den förnäme herren afvisade friaren med förakt. Herrman spratt till. Berättelsen tycktes fängsla honom helt och hållet. Han kunde icke tillbakahålla ett utrop af harm. — Just i de dagarne — fortsatte munken — skulle den förnäme herren draga bort till sitt hemland, efter som det var slut med konung Albrekts regemente och han satt fången nere i Skåne. Då lyckades det min vän att öfvertala stolts jungfrun att öfvergifva pin fader och följa honom: till: Norge. Engelbrekt äfrådde, men jag tillstyrkte och jag erbjöd min bjelp. Allt gick bra;-i en aftägsen kyrka uppe i fjellen förrättades vigseln, och när riddaren dragit sina färde, kom min vän åter och tillträdde sin gård och lefde några år lyckligt med sin hustru. Men: snart kom ofärden öfver dem. — En afton när min vän kom hem från tinget, var hans bustru försvunnen . Munken gjorde ett uppehåll i berättelsen. Hans blick sväfvade drömmande öfver föremålen framför honom. Man kunde trott honom se. vännen framför sig, om hvilken han talade. Hans ansigte var blekt; och det ryckte i kindmusklerna; som om de velat gäcka mannens sjelfbeherrskningekonst. . — Minnet smärtar dig, fader — sade Herrman dervidoch fattade munkens ena hand med båda sina — låtom oss då lemna detta ämne, ,