Dagens Nyheter – 20 juni 1867, sida 3

Herrman; hvilken mottog det och liksom pröfvade, om kraften återvändt i bans arm: — Annu icke — sade han sorgset. — Men snart — inföll Erik; i hvars öga flammade en eld; som han ej kunde dölja. — Snart — nickade Herrman och återlemnade svärdet; som Erik åter upphängde på väggen: Ordet upprepades af en djup stämma vid dörren; — Det var pater Jorannes som åsett kraftmätningen: — Men för tidigt — tillade han i det han gick fram och satte sig på en bänk vid sängen — för tidigt kan ofta blifva detsamma som aldrig; kom i håg det; min son: Om några dagur :..; Brand gnäggar i spiltan, han älskar lika litet som du att.vara i stillhet; men tålamod. Du vet redan, jag ser det på dig, min son; att Johan Wale kommit till berget? Hvad han vill; det må han sjelf veta :.;. Måhända skall han följa grefve Hans; ty der rustas i fogdegården till afresa. Herrman skiftade färg: vid dessa ord, och det undföll icke paterns skarpa öga. Så mycket; som Herrman under denna tid sysselsatte sig med tankarna på Agnes och så ofta som han gevomgått-allt hvad som tilldragit sig rörande Agnes ända från den stund; då han första gången såg henne båten på Jätturn; kunde han icke skilja sig från den tanken att fogdens ankomst icke blott stod i samband med grefvens afresa; utan att den stod i ett alldeles eget samband med densamma. Munkens blick följde uppmärksamt hvarje vexliög i. Herrmans uttrycksfulla ansigte: — Jag eger krafter nog — utbröt denne