Dagens Nyheter – 20 juni 1867, sida 2

lust: Der svärjes eder om evig tro; der lägges hand i hand ::. men trasten sjunger och solen ler; det är lifvets visa; ungersven..: Så talade hon länge, och hennes stämma var ljuf och mild och smekte så underligt sjuklingens öra: Han kunde väl föga sätta tro till den svagsintas tal, men det gjorde honom godt att höra det; och han tyckte sig vilja minnas från den olyckliga natten en ljusblå qvinnogestalt; i hvilken han älskade att igenkänna Agnes: Och var det så; då låg det sanning i Kerstins ord, och dervid stannade han i sin tankegång: Litet emellan trädde andra bilder för hans öga, han såg Engelbrekt; och han förebrådde sig; att han kunde inrymma i sitt bjerta något; som drog honom ifrån den vördade fosterfadren; men så smögo sig de förtrollande orden från Kerstins läppar åter till hans öra, och med dem steg den ljufva bilden af henne; som han en gång räddat; af henne; som räddat honom; i ett skärt ljus upp för hans själ, undanskymmande allt annat: Det var som om ödet sjelft låtit honom föra denna Belgstings dotter till hans fosterfaders hus; för att hon skulle mana fram ur hans hjertas djupaste vrå en bild; som han knappast vågat tänka på, och som han skulle hafva slitit ur sitt bjerta, hade det så kostat hans lif; om han märkt; att hans kraft genom den veknat eller att hans vilja förslöats att följa Engelbrekt på den bana som förestod honom: Men nu låg han dömd till overksamhet; nu hade han tillräcklig tid att blicka omkring sig i sitt hjertas inre: Det var som om tvenne offerlågor brunnit der; och han tyckte att de