Dagens Nyheter – 19 juni 1867, sida 2

Doöminikanermunken, : I Dalarne afbidade man med spänd väntan Engelbrekts återkomst. Missnöjet tilltog allt mera, men ceckså utländingarnas grymhöt: -Fogdarne lögo: i stolt sjelfkärdsta af sin nödkt, oett troddesig fullkomligt säkra: Och Nikvöl betröfdes det blott en ringa ansträvgnihg från då förtrycktes sida för att slita de nesliga ban? den ock göra slut på förtrycket: Tejoret låg stilla i-sin kula och fördfög tålmodiat sina band; Men förttyckaren. misstog tig om orsa ken; Hon tog det söm fruktan för Hans makt; hvad som i sjelfva verket icke var annat än en: okufvelig kärsla af lågens Pkelgd. Dock låg det hat i hvarje blick, en utmating till strid På liffdeh död — om detta sista försök! att vinna rätt skulle misslyckas; od Engölbrekt skulle komma hem utäf stt hafva vunnit! sitt mål, — eller ock om han aldrig mera skulle återkomma. Detta sista fruktade män; en ock anhan tog det till öch med: för gifvet; och derför for handen så dvickt tillskniften i läderbältet, så ofta fogden eller hågon af hans koektar eyntes till; derför blixtrade hat och hämnd frem ur ögat: Så skiftar Siljatrs djupbläe öga i mörker efter en däg af hetta; och fastän ytan änvu är lågn, kan man 8e af fradgan vid stranden huruhonliksom ryter i förkifastaw keoetrkdön, Hvats utbrott det uppstigandö åskmwisktnet söart framkallar: Sådan var sintiesstämmringen hos: dlla dalamwätnen: Men fromma böner stego mörgön öth afton ur de betrycktas hjertan till Gud och Sanct Erik och alla helgon för Engelbrekts väl. ef