Dagens Nyheter – 19 juni 1867, sida 2

Tåfligast. :bragn docki-oron för -homom., hös dem som närmare: kände. honomjisoch sågen naturligt var i hans eget hem: Hans fromma: bustru .skötte.på vanligt. sättsorm hus ooh her, men den drömmande, sblickes och: detsbleka an:etet och. fåordigheten. talades-tillräckligt-för den ängslan. och-fräktan hon: barsi sitt hjerta; ökade af sista aftonens uppträde på gillestugans gård: På aftonen dagen derefter kade fåder Johannes kommit hem; Han bade fattats hennes: hand oeh sett henne så godt och fast i ögat och sagt: sön Vär tröst; qvinna, med Guds och Sanct Eriks hjelp skull fogdens armar denna gången väta för Korta! Och hon hade. framfört. Fögelbrökts helsning, och fader Jobannes Hade dervid. vemodsfullt nickat emöt henne. Men Jikväl) var, det; som om hon ej hyst riktigt samma, förtroende till bonom , gom förut; fast hon j rändes låta honom märka något sådant: Den brådska; hvarmed Munken den ödesdigra qvällen hade kommit till gården; edan Engelbrekt och Herrman begilvit sig till gi MG den Temlighetsfullhet, hvarmed han illväga för att uttaga en bäst ur stallet — allt detta var något, som i hennes, tanke ankl; pgade mannen: Det stred emot den öppelibet och rättframhet, som, hon varit vån att finna bos bonom, och som alltid, och i allt. skulle jakttägas, i Bagelbrekts hugs. AMlt som, degarne.: gingo; förbleknade.: dock? dessa anklagelser, när honnsågrden kraft.och, det; allvar; .-hsarmed munken. söktö uppfylla hennes. frånvarande mans: vilja och sköta hans: