Dagens Nyheter – 19 juni 1867, sida 1

ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GEORG STARBÅOE, FÖRSTA DELEN: (Forts. från föreg. J6.) Det var Cecilia. Hon hade genast från början velat skynda fram till mannen; som var hennes faders barndomsvän; men en oförklarlig ångest bade hållit henne tillbaka, och hon hade varit ett tyst vittne tillide ord som vexlats mellan de båda samtalande. Hon befann sig i det mest upprörda tillstånd. Ej: blott skymfen, som hon lidit på morgonen, utan äfven de ord, hon här hört uttalas, hade i ög grad uppskakat henne: Engelbrekt ville upplyfta henne, men hon afböjde det och med en af tårar afbruten röst, sade hon, i det hon lndade sina armar om hans knän: — Icke är Cecilia värdig att stå vid Engeibrekts sid., nej nej, här vid dina fötter, du som en gång var min faders vän, här vill jag bedja dig, om du kan det, utverka ett försonligt ord af min fader. — Så upp, flicka — afbröt henne Eogelbrekt med stränghet — endast inför Gud knärböjer en friboren qvinna, Gud är din domare; icke jag, och hvad jag förmår, det vill jag af uppriktigt hjerta göra. Dermed upplyftade han den knäböjande; som smälte i tårar: