Dagens Nyheter – 19 juni 1867, sida 1

hon räckte honom handen till afsked, Engelbrekts ord hade dock gjort ett djupt intryck på Cecilias sinne, Hon var tyst och tankfull under de följande dagarne, och en afton, då de stodo vid ett af slottsfönstren och skådade ut öfver sundet, der en mängd segel syntes; sade hon till och med till Kerstin: — Kanske ändock, moder, hade han rätt, min faders vän,... jag bedrager mig sjelf, till och med de medel, jag vill använda i det godas tjenst, bedraga wmig.... — Så synes det ock mig, mitt barn — genmälte dervid Kerstin — och nu längtar jag mera än någonsin dit upp igen, Det kunde dock bända, att du och jag kunde ställa till rätta hvad som är i olag mellan Engelbrekt. och din fader.... Några ögonblick förflöto, hvarunder Cecilia tryckte den gamlas hand i sin. Derpå sade hon med en glänsande blick: — Jag måste ännu en gång tala med Engelbrekt! Det var dock för sent. Hvad det än var, som röpde sig på djupet i Oscilias hjerta och kom bhbenne att vackla i sitt beslut, så kom hon ej vidare till tala med Eagelbrekt. Et af de skepp, hvilkas hvita segel glänste mot aftonsolen, hade Engelbrekt ombord. Svennen återkom med det bud, att han samma dag anträdt återfärdev,