Dagens Nyheter – 19 juni 1867, sida 1

— Det är miliheten i din stränghet, Engelbrekt — fortsatte. hon — som förkrossar mig. Jag har hört allt; hvad I hafven sagt, och jag erkänner. mig brottslig, men det är som I hafven hört min faders syster säga, jag kan icke lemna kungen. Väl kan jag icke efterträda den saliga drottningen; men jag kan dock som hon hviska frid och mildhet i hans sinne. 8e det är min lefnads mål, och styfmorsblomman, som fadren kastade bort att begrafvas i den tysta klostercellen, skall välsignas af tusenden, Min fader vet icke sjelf; att ban har mig att tacka för det kungabref, som lyftat fogelfribeten från hans hufvud, — Arma, förvillade barn, du. smeker ditt hjerta med inbillade dygder::. Din fader är ännu samme biltoge man, som han var, när du lemnade Wadstena; — Min fader... hvad sägen I, är han icke löst från domen? — An kungens bref, har det då intet att betyda . ect — Något kungabref om den gaken känner ingen till i Dalarna. — O Gud..: han har då bedragit mig! Oeh han lofvade mig dock så heligt att lemna brefvet i min faders händer... — Det var en liten, spenslig man — förklarade Kerstin — han talade så mildt och vänligt och: var så nöjd med sin färd hit till kungen, Han var skrifvare-hos fogden på Westerås, Jösse Eriksson; — Ab, Mårten skrifvare! — Så hette han — inföll Cecilia — och han skulle ej hafva framlemnat konungens bref: — Känner jag den lille skrifvaren rätt, så lären I få vänta på brefvets framlemnande;