Dagens Nyheter – 18 juni 1867, sida 2

derskan! Menchvad ät det för tal du låter mig höra -om min . broder och dig. Väl vet jag; att han ej mera är en rik man; att han till och med är biltog och lär lefva rom stigman der uppe i skogarne; men hvad vållar osämjan mellan eder; derom vet jag iutet...! — Det är också en kärlekshistoria — sva: rade Engelbrekt, i det ett leende; fullt af vemod och deltagande, hvilade på kbans läpp. — Hans andra dotter; din namne, Kerstin, var på väg att gå samma öde till mötes; som Cecilia; Hon räddades väl; men .... — Teala, tala; Engelbrekt; mitt hjerta skälfver af fasa! — Kerstin förlorade sitt förstånd; och Engelbrekt sin barndomsvän. — Arma, arma Erik — snyftade Kerstin; i det hon betäckte sitt vackra ansigte med sina händer. j — Gråt icke, Kerstin; tro mig säkert, en gång skall allt blifva klart. Herren pröfvar, men han krossar icke: — Herren är rättfärdig — återtog Kerstin — och sannt lärer det väl vara; att fädernas missgerningar sttaffas inpå tredje och fjerde led. — Och hvad menar du väl dermed? — Jag tänker på, hvad min moder en gång sade; att hennes svärfader flyttat från Libeck till Sv:rge med en förbannelse öfver sitt hufvud; och att min fader gerna velat offra allt för att lyfta bördan bort och få de förfärliga orden återtagna, men att han kommit till den förolämpades hus; just som denne drog sin sista suck. Allt gick dock min fader väl i händer, och Guds solsen tycktes hvila öfver hela hans lif; men hans barn och barnbarn : : ..