Dagens Nyheter – 17 juni 1867, sida 2

— I både klagen och anklagen, Engelbrekt Engelbrektsson — afbröt konungen plötsligt tystnaden: — Ja; herre .konung — var Engelbrekts :frimodiga svar — och jag lägger det till; att förr gå Dalamännen från -deras arf och eget, förr vilja de lida döden, än de längre tåla sådan nöd, som nu! j os Vid -dessa ord skiftade konungen färg och hans små svarta ögon gnistrade: — Således också hot..:? sporde-han. — Så vidt som sanningen kan både anklaga och -hota; så är det; som :I sägen; herre konung. Ty få de icke hjelp i sin nöd, skola de tvingas att -hjelpa sig sjelfva; så kommer ofelbart det att blifva verklighet; som nu blott är hot och anklagelse eller :klagan: -Besinnen det; nådige ;herre; att .I ären satt till lagens högste vårdare, och -tänken uppå de eder, I svoren på Mora äng, då vi hyllade eder till vår konung! i —-Kan du så ock bevisa din anklagelse : ::? — Herre — svarade Enagelbrekt; och hans manliga stämma darrade af rörelse — för sanningen af hvad jag här inför eder talat vill jag våga mitt lif; Sätten mig i torn och jern och låten Jösse Eriksson komma -bhit, att vi båda må stå till rätta: År min klagan sann, må då lagens vrede drabba honom; befinnes det åter, att jag hafver falskeligen klagat inför min herre och konung, må då detsamma öfvergå mig! Alla sågo med förvåning och häpnad på mannen; som vågade tala sådana ord; Konungen tycktes öfverlägga med sig sjelf. -Slutligen sade han: — Du för ett djerft språk; min gode man!