Dagens Nyheter – 17 juni 1867, sida 2

-— — för bonden en källa med friskt vatten; hvarur han dricker sig till lif och helsa; Men -denna källa får -ieke grumlas, hon -måste afspegla i sin klara spegel (Guds himmel; hans: stränga rättfärdighet: Nu är källan upprörd ända till botten, bonden kan ej mera drieka ur henne, och det är eder fogde, det är Jösse Eriksson, som begått detta nidingsdåd. -Defattige män af Dala bedja eder derför, herre konung, för Guds skuld att-I skiljen dem från Jösse Eriksson; Liksom när mörkret hvilar öfver vattnen, och morgonrodnaden uppstiger, hvarje liten våg så småningom träffas af hennes strålar och en stund glittrar -i ljus, så var det oek här med konungen och hans herrar: Hvarje öga återspeglade en -liten del af det-ljus, som den -lille djerfve mannen vågat kasta-öfver förhållandena på samhällets djup: Men det var blott ett ögonblick; hos de festa skiftade snart uttrycket i vandra färger, liksom när solen rinner upp; icke alla vågor synas återstråla hennes glans; utan blott en jemförelsevis smal väg -ligger Jkastad öfver hafvet: Blott några få af hertarne tycktes rätt hafva fattat betydelsen af Engelbrekts ord, och de bliekade med deltagande, ja man kunde säga välmening emot honom: Konungen stod med korslagda armar, hufvudet något framlutadt; och hans blick hvilade på mattan, endast någon gång lyftande sig upp, liksom för att flyktigt läsa-i-den lille mannens allvarliga anlete, hvars öga ofrånvändt hvilade på honom. En kort stund förflöt; sedan Engelbrekt tystnat, och alla afbidade, hvad konungen skulle säga. På hans anlete kunde ingen se; hvad Antryck mannen gjort.