ställningen som trappan och golfvet voro,i denna del af salen täckta med rödt kläde och väggarne voro behängda med dyrbara. virkade tapeter. . Konungen och hertigen äfvensom en mängd herrar, bland hvilka voro många; som Engelbrekt igenkände sedan föregående aftonen; uppfyllde den: a del af rummet. Konungen tycktes hafva mycket att säga hertig Bogislaus; och de öfriga herrarne fortsatte:ett lifligt samtal, sedan de med en flyktig. blick granskat den inträdande lille mannen. Blott den gamle Erik Krummediks öga blickade allvarligt den inträdande till mötes: 34 ; Allt detta gjorde dock intet intryck på Engelbrekt. Med den frie mannens :medfödda värdighet i hållning och skick gick han fram mot konungen och helsade. Denne tycktes till en början knappast fästa någon uppmärksamnet vid honom, men. allt som han kom närmare, afstannade samtalets ifver; och konungan kastade nådigst en blick på den bugande mannen. En ton af likgiltighet låg dock ännu i blicken och ett drag kring munnen tycktes gifva tillkänna,. att han fann hela tillställningen odräglig och önskade snart blifva befriad från alltsammans; men först. af. allt från det; som den okände mannen kunde hafva att andraga. : — I kommen: långt. norr ifrån; Engelbrekt Engelbrektsson, hvad: viljen I? — sporde konungen.med en i ögonen fallande vårdslöshet; medan han med venstra handen satte svärdet till rätta. d — I sägen det; nådige herre; och Gud och Sanct Erik konung gifve; att I villen med tåla