Dagens Nyheter – 15 juni 1867, sida 3

— Viljen I föra en ångrande dotters helsning till hennes far, så följen den sven, som vid ingången till riddarsalen hviskar Cecilias namn i edert öra. ös — Cecilia! — utbrast Engelbrekt och förde med ett uttryck af djup sorg handen mot pannan. I : Han stod en stund, tvekande; om han skulle följa efter vagnen och återlemna papperet; till tecken att han ej ville hörsamma hennes kallelse;s Men så vek det tunga molnet bort; och det der vemodsfulla leendet infann sig åter kring hans välformade läppar. Han stoppade papperet hos sig och gick gatan framåt i riktning mot slottet. Så synnerligt långt hade han icke hunnit; förr än han såg samma ryttarskara, som nyss ridit förbi karmen; hålla stilla på gatan: Den slolte riddaren tycktes spörja sina svenner om något; som: i högsta grad väckte hans vrede. Hans kinder vorg blodröda och hans ögon spruZ Var denna qvinna konungens frilla? — cporde han med en röst som darrade af förtrytelse. a Det känner hvarje man och qvinna här i staden — svarade en af svennerna: — Så straffe mig Gud och älla helgon, om jag ej aftvår den skymfen att jag blottat mitt hufvud för en sköka, Cecilia; Cecilia — utropade han, och det låg till hälften smärta i hans röst. i Derpå vände hela ryttarskaran och sprängde af utför gatan samma väg som den kommit. Etgelbrekt såg sig om, men sannolikt hade karmen: :med Cicilia redan hunnit lemna sta