Dagens Nyheter – 15 juni 1867, sida 3

den. Engelbrekt fortsatte sin väg mot slottet. Emot haög vilja rörde sig hans tankar omkring det, som timat under de senaste timmarne; och : Cecilias bild dök litet emellan upp; som en hafsfru lockande riddaren i hans lifs heligaste stund: Det fordrades till en början hela hans viljekraft att slita sig ifrån allt detta, som mött honom de timmar; han vistats i närheten af konungens person. Men ju närmare han kom slottet, desto enabbare sjönko dessa bilder undan, liksom nattens skuggor fly vid morgonväkten, då stridens timma slår. Framför slottet hvimlade det af svenner och riddare: Konungen väntade sändebud från stär derna Libeck och Hamburg och ville .mottaga dem i all konungslig glans, Den 1 maj hade ett fredsmöte hållits i Svendborg; men det hade icke ledt till önskligt slut, utan ett nytt blifvit utsatt till Pingsten följande året 1434. De fullmäktige från de ofvannämnde städerna, som för enskildta angelägenheter uppehållit sig i Köpenhamn, skulle denna dag taga afsked af konungen. Engelbrekt fästade dock föga uppmärksamhet vid alla: dessa hofmän af olika grader: De voro på den tiden i intet afseeride bättre än i våra dagar: Högdragenheten, inbilskheten; föraktet ;..: de der sakerna-ssynas wu vara vär sendtliga tillhörigheter till allt hvad drängar och betjenter heter. . Att derför en till utseendet så obetydlig man, som Engelbrekt, icke skulle väcka något uppseende hos hofmännen; var alldeles-tydligt. Väl väckte han deras nyfikenhet, men denna höll på att blifva ganska besvärlig och hade genom: sin närgångenhet kunnat haft ledsamma följder; (Forts)