Dagens Nyheter – 15 juni 1867, sida 2

gar. Denne sammanknöppte sina händer och tillslöt ögonen; medan hans läppar sakta framhviskade en bön. Derefter tog han åter till orda: — TI kunnen tro mig, Engelbrekt; hvad konung Erik har brutit; i detta bröt han ej; Han älskar Cecilia : .: ja, drottningen älskade henne ock; det var den bland hennes hoftärnor; som hon höll kärast..: Kanske sörjde hon hemligt deröfver; men verlden såg ej denna sorg, och icke heller konung Erik. Nu är mig dock denna kärlek en styggelse och jag längtar att skiljas hädan; Konung Erik dansar och leker, och hvarje steg för honom allt längre bort från drottning Filippas minne; Fader Martin går här snart som ett spöke från fordom, glädjens rosor vissna; der han visar sig: — Men hvarför: stannen:-I då här på ett ställe, der så mycket måste förbittra edra dagar? — Drottningen bad mig! Och sjelfva smärtan gör mitt hjerta godt::; hon är ock en dufva, som kommer med ett olivblad till den sörjande !och längtande anden; och Cecilia frambesvärjer henne; hvar gång hon lyfter-FEilippas spirar Men sommarnattens skuggor lade sig allt djupare kring konung Eriks borg, och ljusen ibörjade slockna ihans gemak: I Då skiljdes de båda männen åt: V. Hos konungen. Det var om morgonen dagen derpå: Solen. steg upp på den klaraste himmel och lärkorna hördes sjunga på afstånd utahför staden: En! Ita