Dagens Nyheter – 14 juni 1867, sida 2

vånare åt hoppet att snart få beträda en grönskande jord. — Det var vid jultidea för tre år sedan — sade han, och det hördes på sjelfva hans röst; att han pjöt af att återkalla dessa minnen — det var vid jultiden, som drottningen drog till Sverge. Nils Erengislesson på Ulfåsa låg sjuk, och drottningen begaf sig dit från Wadstena, fast hon redan var sjuk och jag afstyrkte henne från denna färd; liksom ock priorinnan, den fromma syster Bengta Gunnarsdotter gjorde det, men våra böner hjelpte icke. Jag följde drottningen till herr Nils, der talades mycket om Wadstena klostrets stiftariona; den heliga fru Biita och om huru hon ofta plägade vandra till fots från Ulfåsa till Wadstena, då hon brukade hvila vid Kälfvestens kyrka, och så fick den fromma drottningen den tanken att också hon borde vandra den långa vägen till fots midt i smällkalla vintern. Och allt gick så fort, det var som om hon anat sin förestående död och velat skynda undan med allt; — Jag såg henne bedja tillsammans med fru Märta, herr Nilses husfru, och jag lemnade sakta rummet ock gick in till den sjuke herr Nils; och när jag kom ut var drottningen försvunnen. Ingen hade sett benne, ingen visste hvilken väg hon tagit. Fru Märta visste det väl, men hon hade heligt !ofvat att tiga. Jag vet ej hur det gick till, nen det slog mig som en blixt för hufvudet, att min fromma drottning velst vandra S:t Britas väg till Wadstena åter, till fots, ensam, midt i vintern; en pilgrimsfärd, lika farlig, nen..: men kanske mycket uppriktigare, än den som han deruppe, hennes herre, företog vill den heliga grafven. Jag begaf mig på väg