Dagens Nyheter – 14 juni 1867, sida 2

der sågo vi hvarandra sist. Ack ja, nu är hon gången till det andra lifvet; den goda drottningen, och nu sjunga munkarna der borta i Wadstena för hennes själaro. Frid vare med henue!;.. och måtte Herren icke låta skiljsmessan från henne blifva allt för lång för hennes gamle tjenare! — Jag minnes väl edert namn — tillade han efter ett kort uppehåll, hvarunder han liksom tyckts samla sina tankar — I ären Engelbrekt Engelbrektsson, och drottningen talade ändå med eder om, att hon ville draga upp åt Dalarna för att se denna del af sitt lifgeding. Det var en lycka för eder, unge Erik Axelsson — han vände sig härvid till denne — att I träffaden denne mannen. En sakta knackning hördes på dörren; och när den öppnades, steg en ung flicka in. Det var jungfru Brita Olofsdotter. — Nu är allt i ordning — yttrade hon brådskande och halfhögt — edra svenner vänta härutanför. Skola de komina..:? — Ja, ja — svarade herr Erik lika brådt, och ett par män trädde in, togo varsamt den ännu i dvala försänkte riddaren och buro honom ut. NN Erik Axelsson och jungfru Brita försvunno med detsamma. Endast drottoiogens läkare och Engelbrekt stodo qvar. i Men äfven de aflägsnade sig snart och gubben följde Engelbrekt ned genom slottsträdgården. Hår under den ljusblå sommarhimmeln tycktes minnena strömma öfver den gamle; fram-. kallade al mannen; som en gång mött honom vid Kälfves:en, och han öfverlemnade sig åt dem med samma begärlighet, som arkens inne