Dagens Nyheter – 14 juni 1867, sida 2

Det var Erik Axelsson och konungens läkåre; fader Martinus. Den sednare bar ett litet silfverbeslaget skrin under armen. De hade sett konungen försvinna åt detta håll, och hade icke vågat begifva sig dit, förr än e sett konungen återkomma, hvilkst de förstodo att de ej skulle behöfva vänta länge på, då dansen som bäst ännu pågick, och konungen sjelf alltid brukade vara den outtröttligaste: Läkaren var en gammal man med ett vördnadsbjudande utseende; När han gick förbi Engelbrekt, studsade han, som om han känt honom, men skyndade utan att uppehålla sig fram till den sårade. Medan håd med omsorg undersökte denre, och öppnande sitt skrin framtog derur en salva sämt skötte om den sårade; vände sig Erik Axelsson till Eugelbrekt; — Tack, ädle man — sade han öck fättade Engelbrekts hand — jag kan väl tänka, att I hafven haft en svår stund, iedan kungen var eder så nära, men rummen på andra sidan äro upptagna alla, och han; som jag, sökte ensligbeten. Prelaten, som var med honom, är eller skall blifva erkebiskop i Upsala. Läkaren hade nu undersökt såret: — Det är farligt — sade han — men icke dödligt: Jag tror till och med, att I kunnen utföra eder afsigt och föra riddarn öfver sundet till eder gård Näs. I morgon skall jag vara der hos honom. i Medan han talade fistade han åter blicken på Engelbrekt; Denne tycktes å sin sida äfvenTedes vilja igenkänna den vördnadsbjudande gubben. — Kälfvesten! — sade slutligen Engelbrekt; — Der har jag det — utbrast gubben —