Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 2

— Hjelp mig — sade ban halfhögt — vi måste bära riddaren upp på slottet. Frukta icke, jag känner alla gångar i slottet, och ingen får se oss, men riddaren här behöfver hjelp af kunnigare hand än min; och en sådan finnes endast på slottet. Engelbrekt betänkte sig icke länge, utan gjorde som riddaren bad. Denne tog en lång omväg, der skuggan föll mörkast, och kom sålunda genom en bakport in i slottet. Här följde han en lång smal gång, som slutade vid en lika smal vindeltrappa: Uppkomna för denna, befunno de sig i ett hvälfdt rum, der en lampa med ett vaxljus hängde i taket: Intet fönster fanns, men icke mindre än tre dörrar. Den ena af dessa öppnade riddaren; och de inträdde i ett litet rum, som att döma af bohaget derinne tycktes vara upplåtet åt någon af hofvets tärnor. — Detta är min systerdotters rum — sade riddaren — ehuru det väl ej länge skall förblifva det; om jag får råda, och jag så kommer i tal med min broder; herr Olof. Vänta mig nu här, jag måste tala vid jungfru Brita och anskaffa konungens läkare; jag är här straxt åter: Innan Engelbrekt hann säga ett ord, var den unge mannen försvunnen; och der befann sig Engelbrekt ensam i konungens borg vid sidan af den sårade; hvars lifsdag hvilket ögonblick som helst kunde vara utrunnen. Det var en ställning, som genom sin nödvändiga och på samma gång så farliga hemlighetsfullhet var alldeles fremmande för en man med ett så öppet sinnelag; som Engelbrekts. (Forts.)