Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 2

BER EA UR Ae 2 eller det berodde på konungen sjelf; om så skulle blifva. En häftig ordvexling på något afstånd och ljudet liksom af tvenne svärd, som dragits, väckte Engelbrekt ur hans tankar. — I skolen taga tillbaka edert ord, Otto Pogwisch — utropade en häftig stämma — eller också skall jag med svärdet i hand bevisa eder osannfärdigheten af edra utlåtanden om jungfru Brita! — Jag visste icke — hördes Otto Pogwisch svara — att I togen eder så nära af eder brorsdotter. Knappast skulle hennes trolofvade, berr Erengisle Nilsson, tagit mina ord så hett, Men jungfrun är fager och I ären ung; herr Erik Axelsson! — Erik Axelsson vore en niding; om denna skymf skulle uttalas en gång till. Och så klungo svärden mot hvarandra. Engelbrekt skyndade fram till platsen, men när han kom dit, var saken redan afgjord. Den ene af de tvistande låg blödande i gräset: Den andre stack sitt svärd i skidan. Men i och med detsamma var också hans vrede glömd, och han såg i den fallne icke mera skändaren af hans och hans brorsdotters ära; utan blott och bart menniskan, som behöfde bjelp. Och han lutade sig ned öfver den fallne: Svärdet hade träffat invid hjertat och blodet strömmade häftigt. Det var Otto Pogwisch. Erik Axelsson slet af sig silkesskärpet, som han hade bundit om lifvet, och sökte dermed förbinda den sårade; men reste sig snart upp och såg sig omkring; liksom han sökt efter hjelp. Då föllo hans ögon på Engelbrekt.