Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 2

fä FE Men under godtycket böjer sig mannen icke. Dalmännen, till sin natur godmodiga och vana vid umbäranden och försakelser af alla slag, tålde i det längsta det onda, som den utländske kungen och hans fogdar påförde dem. De betalade sin skatt så långt de kunde; men när denna skatt på ett lagvidrigt sätt bestämdes och på ett ännu lagvidrigare sätt uttogs, då förgick dem tålamodet. Då sågo de; att hvad de hållit som kärast, deras frihet; blott var ett tomt ord. Och ej nog dermed, deras rättigheter såsom menniskor kränktes. Det var ej blott deras fäderneärfda gård och grund; som togs ifrån dem, utan de behandlades som rättslösa djur. Morgondagen skulle nu afgöra; om friden skulle återvända till Sverges folk, eller icke. Konungen skulle sjelf afgöra saken, och i hans svar låg tillika ett tillkännagifvande; om han ställde sig utom eller inom lagen. I det förra fallet kunde man knappast förutse hvad som skulle följa. Blott det var klart, att det skulle blifva strid på lif och död. Ty den menniska, som är drifven till det yttersta, strider så. Hon måste segra eller dö. Tonerna af en stormande dansmusik trängde fram från kungssalen. De åstadkommo ett matt leende på Engelbrekts mun, men ett leende; som är sorgens broder. Det var som om han sett båda dessa motsatta taflor icke sida vid sida, utan den ena ofvanom den andra. Han såg den ystra munterheten hos konungen liksom hvila på suckar och tårar och blod. Marken var undergräfd under hans fötter. Han och hans riddare dansade liksom på sin egen graf —