Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 2

vigtig stund nalkas, och morgondagen bar vis serligen en sådan stund i sitt sköte. Utan att han lade märke dertill förde honom hans vandring fram emot slottet. Der voro flera menniskor i rörelse ännu, och en mängd folk vandrade framför de upplysta slottsfönstren, hvarifrån man kunde se; buru de höga herrarne och jungfrurna rörde sig i dans och lek deruppe hos konungen. Engelbrekt aflägsnade sig med sin oro och sina förhoppningar från den stojande folkbopen och drog sig åt sidan om slottet, till ett trädvuxet ställe, der han ostörd kunde öfverlemna sig åt sina tankar och liksom se och böra, huru nornorna virkade sin väfa. Och för honom var det en egen sammanställning af iaflor: det muntra och lustiga lifvet deruppe i konungens borg och nöden och eländet deruppe bland hans hemlands berg och dalar. Medan det eom bäst dansades och Icktes deruppe, saknade tusenden af hans arma landsmän lifvets nödvändigaste vilkor. Och de voro i saknad deraf, icke som en följd af egna fel, utan som en följd af det mest upprörande godtycke. Ses, derför var faran stor och störst för honom och dem; som dansade deruppe. Lifvet bland nordens fjellar är en sträng herre; men han tvingar dock icke till uppror. Blomma efter blomma kan plockas bort af stormens il, och frost och snö kunna förstöra den knappa grödan, och menniskors förhoppningar kunna förtvioa — men allt detta eggar blott till nya ansträngsingar. Himmelens herre kan näpsa stormen och mildra kölden, och fröjd och glädje kunna spira upp igen: Det manliga sinnet böjer sig under Herrans hund.