Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 1

spår fröet till det nationalhat, som sedan i så riklig mån närdes och vattnades af de följande unionskonungarna, att nu trehundra år efter onionens upplösning väl trädets stam är afhhggen, men knappast mera: Något formligt beslut, någon skrifven handling, som för everldeliga tider skulle gälla om de tre rikenas förening, fanns väl icke, men i verklighet-n var föreningstanken så till vida genomförd, som en konung herrskade öfver alla tre rikena, och med klokbet och snille skulle måbända ur denna verklighet kunnat uppvöxa ett treenigt folk, och man hade under tidernas lopp glömt icke blott frånvaron a! ett gemensamt fattadt och skriftligen uppsatt och besegladt beslut, utan afven att de tre folken egentligen aldrig i frågan blifvit hörda. Men som förhållandena nu blefvo, när kovungen var nog obetänksam och oklok; ej blött att missbruka sin makt, utan rent af att bryta mot beståndande lag, som han svurit att hålla, så framkallade han missnöje och hat först mot sig sjelf och sedan mot det storverk, som han var skickad att vårda och omhägna. Konungen skulle lag styrka och frid hålla. Det var hans första, men tillika hans högsta och vackraste bestämmel:e. Men han uppfyllde den icke, och det stod att utröna, om det skedde af glömska och okunnighet, eller om han med vett och vilja bröt mot lagen och förtrampade folkets heligaste rättigheter. Så der ungefär runno tankarna inom BEogelbrekt, der han gick fram genom staden i den sena timman, och ju mer han öfverlemnade sig åt dessa tankar, desto oroligare blef han, såsom fallet vanligen är med menniskan, då någon