Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 1

bättre än edert; riddare. Ty så mycket tror jag mig kunna säga, att hvar så I sjelf och edra fränder icke lösa eder ut med fullvigtiga silfvermarker, icke lärer konungen göra det. Engelbrekt tryckte riddarens hand och åflägsnade sig. Det var en obeskriftigt vacker afton, en af de första dagarne i Juni; Allt var tyst, och ljumma flägtar från sundet flögo öfver Absalons stad, liksom belsande från Lund, erkebiskopsstaden, och hviskande om gångna tider af storhet och ära, då Waldemarerne sträckte sin spira öfver Östersjöns sydkust, och då fred och sätoja och broderskap rådde mellan Sveriges och Danmarks beslägtade folk utan något förenivgsbref, utan några svurna eder. Auonu var väl ej dansken hatad inom Sverige, men tyskarne voro det, och hjelpte dansken att förtrycka folket mot lag och rätt, så var det klart, att man snart nog skulle komma att omfatta honom med samma känslor och hänföra honom lika väl som tyskar och italienare till begreppet utländningar, hvilka icke enligt lagen kunde bafva något att säga eller råda öfver Sverges land. Otvifvelaktigt var det drottning Margaretas tanke att så småningom sammansmälta nordens trenre folk, men hennes fosterson förstod icke, kunde icke fatta de framtidstankar som inrynits i den stora hädangångnas hjerta. Han betraktade helt enkelt allt måd samma ögon som de tyske småfurstarne betraktade sina länder: Han hade fått ett större fält för sina småaktiga sträfvanden, det var allt, och der ett Hinder mötte Konom, så sparkade han undan det; om det lät sig undansparkas, Men också grodde i konung Eriks