Dagens Nyheter – 13 juni 1867, sida 1

från Lybeck, som skulle försvara en stor handelsflotta: Den gamle herren påstod, att fienden var för stark att angripas och så seglade han sin väg. För mig ensam var det omöjligt att angripa hela flottan, utan jag lät henne segla förbi; men alldeles helskinnad ville jag heller icke släppa henne, utan anföll de sista skeppen: — Och detta var de stora lybska krigsskeppen, hvilkas besättningar gömt sig under däck, tills I och edert folk kommit ombord, då de lyckades öfvermanna eder. Det der känner jag, det har min lybske skeppare berättat mig, liksom om eder fångenskap. Men huru I kommit hit, det är något, som Didrik Gös ej hade på sina papper: — Jag är här på mitt hedersord att återvända i fångenskapen inom viss tid, så vida ej mitt ärende hos konungen lyckas. — Och det ser mörkt ut::.: — An vill jag dock en gång spörja honom till. — Och om han vänder eder ryggen lika snöpligt som denna qväll? — Nåväl: :.? — Så återvänden I till Lybeck och till fängelset? — Hvem tagen I mig för — skrek riddaren till vid denna fråga och sprang upp. Men Engelbrekt lade sin hand på hans arm, och såg på honom med denna honom egna blick, som kunde både tända och stilla storm. — Jag håller eder för en ärlig svensk man; för hvilken äran gäller högre än lifvet. Så är det ock med dem, som jag vill lösa ur en neslig fångenskap. Måtte mitt ärende lyckas