Dagens Nyheter – 12 juni 1867, sida 3

med svärd och udd — fortfor konungen att skämta, ehuru hans tal var hastigare. Hafven I lärt nya seder der nere hos de tjöcke krämårne i Lybeck, så för Guds skuld för dem icke med eder hit; oo— Jag kommer — återtog riddaren — för att muntligen få höra edert svar!:;.. -Konungen såg ett ögonblick på riddaren med en blick full äf vrede; Derpå gaf han sin häst sporrärna och red upp mot slottet, åtföljd af den lysande herreskäran. Eå mängd svenner stodo färdiga att mottaga konungens och de öfriga herrarnas hästar; Men det var knappt möjligt för någon att följa konungen; så hastigt kastade han sig ur sadeln och sprang uppför slottstrapporna; När herrarne kommo upp i slottets störa sal, sågo de komungen sluta till dörren till ett närgränsande rum, och derinvid; nedsjunken på bänken, som ör hon blifvit ditkastad med våld; en uäderskön qvinnogestalt, som smälte i tårar. Men riddaren satt qvar dernere på sin häst med ögonen stelt fästade framför. sig., Der han satt, kunde han se hela framsidan af slottet, och huru fönstren glänste mot aftonrodnaden. Dock tycktes allt detta vara af intet värde för riddåren. Icke ens, när skenet från fönstrer förändrade färg och liksom kom inifrån, förkunnande, at vaxljusen tändes.i de kungliga gemaken och att gästabudet började, icke:ens då skänkte riddaren någon större uppmärksamhet deråt. . Säkert hade han. ganska länge setat så, om icke en: man närmat sig Honom och uttalat hans namn: Det var en liten; mön starkt bygd man; hvars