Dagens Nyheter – 12 juni 1867, sida 3

drägt skulle hafva kommit en att taga honom för en ganska obetydlig person, om icke svärdet vid hans sida och hans hållning gifvit honom ett utseende, som ställde honom högt öfver mängden. af menniskor. Riddaren såg upp, när han hörde sitt namn uttalas, och hans öga stirrade. på den lille mannen, som om han icke trodde sig hafva hört rätt. — Ödet för oss tillsammans, ädle herre — sade mannen — I kännen mig icke; men jag hörde edert namn uttalas af konungen, och. — Kännen I då mig? — sporde riddaren: — Hvyem känner icke den tappre riddaren, som stred så modigt vid Bornholm förliden sommar. — Hal — utropade, riddaren och slog. med handen: mot sitt svärdfäste, som om minnet af striden bidragit att öka hans vrede. . — Bedrager jag mig icke — fortsatte den lille mannen — så gissar jag lätt, Hvarför I ären här; och då finnes dev ei likhet mellan oss utom i landsmanskaupet. — Hvem ären. 1.då? — spofde riddaten. — Engelbrekt Eagelbrektsson från Kopparberget i Dalarna! — Och hvad viljen I här? . — Lösa Dalallmogen ur fängelse! — Ahl — utropade riddaren — I häfven rätt, Eagelbrekt, och efter ödet så märkeligt fört oss tillsammans, så följen mig till mitt herberge. Jag har, mycket att spörja om frönder och vänner, och i morgon måste jag draga hädan igen. Pogölbrekt biföll; och de följdes av till her berget; der de snart befunno sig på tu man