——220D rr LL FoJQ — Eders nåde — svarade riddaren — gör i sin sak, som honom hugfälles. Men efter som I frågen mig, så vill jag säga att en rund tid synes mig hafva förflutit; kanske allt för rund, sedan I hågkom någon af de svenskö herrarne med land och län: — Och hvad så! — sporde konungen och kastade hufvudet tillbaka: — Gifver jag då ej slott och län åt hvem mig godt tyckes; är Sverges rike mitt, eller är det de svenske herrarnes? — Nådige herre — genmälte den danske: riddaren — det är långt ifrån mig. att vilja göra pågon insägelse mot eder makt och myndighet : . .: — Jag förstår, I tänken på eder dotter fru Margareta — afbröt konungen — den unga. frun behöfde något att hålla modet uppe med. bredvid sin åldrande herre; men den saken kan, bjelpas; när vi en: gång komma tillSverge. Det var denne konungs vana att icke lägga. några band på sig; och allra minst då det var fråga om skämt. Det blef ofta groft och rörde sig helst om slippriga ämnen: Och vågade någon i sådana stunder motsäga honom; förlorade han helt och hållet väldet öfver sig sjelf. Af den gamle riddarens allvarsamma min, som utvisade; att han alldeles icke var nöjd med konungens sätt att tyda hans yttrande; kunde man vänta ett svar, som otvifvelaktigt bragt konungen ur gin jemnvigt ock sålunda äfven förstört nöjet för den öfriga delen af aftonen. Och på. slottet väntades det förnäma jagtsällskapet af ett präktigt gästabud med dans. De omgifvande herrarne voro derför ifrige att afleda uppmärksamheten på något annat