och Konungen sjelf var vid det bästa lynne i verlden: Han skämtade och log mot den unge herr Otto, som om han för dagen kastat alla regeringsbekymmer öfver bord, och de andra herrarne logo så ofta konungen log. Endast herr Erik Krummedik tycktes icke alltid så noga följa med tankegången i konungens tal, så att hans utseende ofta svor emot d3 öfriga herrarnes. Konungen sjelf lade dock icke märke dertill. . — På Aland finnes dock icke sådan jagtmark; som I sett i dag — sade konungen till Otto Pogwisch. — Nej; nej — svarade den unge herren — men der jagar icke heller en konung! oo Hvem vet — inföll konungen — den dag torde väl komma. oo Lycklig vore då den slottsherre, som finge mottaga eders nåde på Kastelholmi — Jag vill dock icke mottagas af någon annan än eder, Otto Pogwisch. — HEders nåde! — utropade herr Otto; tydligt ansträngande. sig för att beherrska ett alltför ohejdadt utbrott af den glädje, som han erfor. — Eders nåde; jag förstår ej rätt, om jag vår gar taga eder ord för fullt allvar. — Det kunnen TI visserligen, Otto! I skolen hafva Kastelholms slott och län; I och ingen annan! Eller hvad sägen I dertill; gamle Erik Krummedik? Den gamle riddaren for upp som ur en dröm: Hans blick hvilade frågande på konungen; — Haha — skrattade denne — I drömmen om forna dagar, herr Erik; och derför glömmen I hela verlden: Jag har gifvit Otto Pogwisch här Kastelholmen; hvad sägen I dertill?