Eno olycklig. Från Carlskrona skrifves den 7: Då en marinsoldat, Ljungberg, som under sistl. november månad i rusigt tillstånd begick vådadråp, hvarför han dömdes till två års fästniog, i tisdags tog afsked af sina kompanikamrater för att bortföras skänkte honom desse med synbarligen rörda hjertan ett, medelst sammanskott inköpt; silfverfickur, såsom bevis på deras vänskap och deltagande för den olycklige vapenbrodern. — Ljungbergs öde är så mycket mer bekiagansvärdt, som han, af ett fredligt och godt sinnelag, städse lefvat med sina kamrater i bästa förstånd, tills en dag, som ofran är nämndt, han i sällskap med soldaten Fält vid samma kompani i allsköns sämja inne på en krog förtärt några supar, då under det vexande ruset de begge vännerna råkade iordvexling och slagsmål, som hade till påföljd blodiga pannor och svullna Ögon, så att begge måste till sjukhuset afföras. Der var det Fält, den minst illa tilltygade, som oupphörligt låg och grämde sig öfver att hafva gifvit Ljungberg banesår, och lärer det, enligt utsago, varit denna grämelse som påskyndade Fälts död, hvaremot Ljungberg tillfrisknade för att, med sina samvetsqval, sin ånger och