Dagens Nyheter – 11 juni 1867, sida 2

med den skilnad, att fogden var en konungen tjenare, Engelbrekt deremot hade sjelf gjort sig till. folkets. Årdet en sanning. att beslägtadb: själar lätt finna hvarandra, så: varc det. fallet bär, ty så öppet och förtroendefullt låg blick i blick, och man kande nästan. säga, att det blott: var orden; som voro fiendtliga mot hvarandraj, något som åter: var en lätt förklarlig: följd af deras olika ställning, då den ene vär en könufis: gens man: Deras blickar talade ett språk för sig; deras ord ett annat. Det-förra erkände deras likställighet, det sednare skiftade en stund skarpa hugg: — Det är fråga om uppror i Dalarna — sade Hans Kröpelin — och I ären upprorsmannen; så är det mig sagdt! — Uppror kan det blifva — genmälte En gelbrekt — det beror på ::;: — Uppror? — I erkännen då:::;? — Jag erkänner; att konungen kan framtvinga uppror, om ej::. — Engelbrekt Engelbrektsson, hvad sägen I der : :: veten I icke; att jag är konungens man; satt att bevaka hans rättigheter i mitt län af hans rike, liksom de öfriga fogdarne i sina län! — Jag ser i eder en man i konungens stad och ställe, och just derför säger jag, att uppror kan blifva, att det kan till slut framtvingas .:: Upprorsman; I kallen mig så.:; ja väl; konungen skall sjelf afgöra den saken; ty hvad jag säger eder nu, det ämnar jag säga inför konungen sjelf: — Men det är en djerf anklagelse, som I der kasten konungen i ansigtet: — Anklagelse eller icke; så är konungen den