Dagens Nyheter – 11 juni 1867, sida 2

rörelse af samma art; som vi sågo på Ornäs, och som ter framkallades af namnet Magnus, som Engelbrekt uttalade. Kanske glödde der: i djupet af hans hjerta någon fläck; som ej tålde vidröras, — ett svagt minne från en gången; lyckligare tid, som ännu ej hunnit betäckas af det mörker, hvilket i öfrigt gjorde honom hård och oåtkomlig för hvarje rörelse af mildare art; liksom violen sprider vällukt i aftomrodnadens döende sken långt efter sedan alla andra blommor slumrat in i nattens mörker: — Var det kanske fadren till den flicka, du först narrade? — frågade en af svennerna; sedan Engelbrekt försvunnit uppför trappan till Adelshuset: — Vid den helige Nepomuk — yttrade en annan med tysk brytning — sedan dess har han väl så många flickhjertan i hjertepungen; att det första väl ej skulle bringa honom ur fattningen: — Nej, gosse, hvad kom då åt dig — ropade en tredje — kände du den lille mannen; som såg på dig? Svennen; som var föremål för alla dessa utrop och spörjsmål, tycktes för ett ögonblick hafva svårt att blifva fullkomligt herre öfver sig, men snart förvred ett fräckt leende hans ansigte och han: afvisade alla vidare förfrågningar med ett lustigt, ehuru visserligen något grofkornigt skämt. Men der uppe i det stora rummet, der bordet stod med silfverljusstakarna, och der svennen natten förut aflemnat Johan Wales bref till Hans Kröpelin, der stodo Engelbrekt och denne gent emot hvarandra; Båda voro sin tids kanske ädlaste män, endast