— Här skall bo en?bergsman från Dalarna vid namn Engelbrekt, Engelbrektsson! — Det eger också sin riktighet: — Det är alltså till mig, du är sänd? — frågade Engelbrekt; med uppmärksamhet betraktande svennen: — Fogden på Stockholms slott; herr Hans Kröpelin, sänder en vänlig helsning till eder med begäran att I måtten besöka honom på slottet!. Det dröjde en stund, innan Engelbrekt svarade, men så sade han kort och bestämdt: — Helsa din herre; att jag skall komma; — Det. var min herres önskan, om det så var. lägligt för eder, att I skullen följa mig till slottet: Svennens . tal och hela beteende var så olikt herresvennernes i allmänhet och isynnerhet deras; hvilka man haft tillfälle att se hos fogden öfver Westmanland och Dalarne,. att Engelbrekt me1 ett visst välbehag betraktade ynglingen: -Tillika innebar helsningen från fogden mera en vänlig inbjudning än en befallning, så att Engelbrekt beslöt sig att följa svennen. — Kommer jag ej tillbaka — sade han sakta till Henrik smed, som häftigt afbröt honom: . — Kommer du ej tillbaka, hvem eller hvad skulle kunna hindra det:..? — Konungens fogde.:. kanske gör jag honom orält, men om så skulle ske; så skicka ett ilbud till Kopparberget till mitt och berätta allt för fader Johannes; Guds fred så länge! Engelbrekt gick, åtföljd af svennen; medan Henrik smed förundrad skakade sitt hufvud: Forts)