nom i tillfälle att för sina europeiska vänner skildra detaljerna af ett det dåraktigaste företag, hvaruti den intet misstävkande enfalden någonsin genom list blifvit inledd. Hans olycka skall tjena till en ständig varning för europeiske äf ventyrare och visa dem attingen personlig rang; huru hög den än må vara, inga påfliga välsignelser; icke något skydd och biträde af kejsare, eller understöd af kapitalister, eller något erkännande af en nyskapad regering kan göra fribyteri till annat än fribyteri. Det finnes icke utom de europeiska fängelsernas murar en man, mera beklagansvärd, än denne österrikiske prins, som, ehuru sjelf icke i saknad af goda egenskaper, har bragt tusentals tappre mäao, vänner eller fiender; till undergång och dragit ytterligare elände öfver landet, genom att, i trots af var ningar i mängd; så ohetänksamt kasta sig in i ett företag, som han icke var vuxen. I Wien cirkulerar ett rykte att juaristerna fordra 60 millioner dollars i löspenning för Maximilian. Detta är blott en förmodan, då man i Wien håller det för osannolikt att icke Juarez skulle begagna sig af tillfället för att förvärfva en ringa ersävtning för de skador, hvilka tillfogats landet genom det napoleonska-habs burgska äfventyraretåget. Skulle emellertid ryktet om denna fordran bekräfta sig, så uppstår helt naturligt den frågan: Hvem skall betala denna lösepenning? I Wien torde det blifva svårt, om icke omöjligt att uppbringa en så stor summa; man skulle derifrån sannolikt hålla sig till kejsar Napoleon, för hvilken det vore en moralisk pligt att åtminstone rädda lifvet på sin skyddsling. En egendomlig ironi af ödet vore det, om kejsar Max nu plötslist skulle uppenbara sig bland de i Paris församlade monarkerna.