Dagens Nyheter – 7 juni 1867, sida 1

riktning. Några ögonblick derefter var han vid mandnens sida. Engelbrekt stannade, när han hörde: ljudet af den annalkande, och han såg förundrad gossen stiga af hästen. och till fots närma sig: Gossens panna var fri och öppen och hans kind brann blodröd: — Jag har begått ett fel mot gder — sade han — jag vill afbedja det: Glöm det, om ni kan, hvarom-icke; så straffa mig! : — Och hvad har då förmått dig dertill, Nils Bosson? — frågade Evgelbrekt, medan bans blick ;som ett solsken hvilade på den rodnande ynglingen; : — Edertt tat och tanken på min moders ord, som jig kände igen i i edra. Väl ären I foke så mäktig en Kerte, som de riddare; hvilka I låinnät, men hvarje män i Sverge är friboren. Jag glömde det, när jag först såg eder. Men I skolen nu säga mig hveri I ären, — Tack, käre gosse — sade Engelbrekt och räckte. sin hand mot gossen, som fattade den och med en strålande blick; fuktig af tårar; såg upp till honom — du kan ej förstå huru ljufliga dina ord äro för mig: — Ditt. straff må blifva, att du helsar din moder från Engelbrekt Engelbrektsson och tackar henne för den. stund af flädje, hennes lärdomar till dig nu beredt mig. — Vore jag. nu i de årep, att jag, finge föra svärd och sköld, så följde jag eder, om I villen taga mig med eder — sade ynglingen lifligt — ty ,så mycket kan jag förstå, att den väg, som i vandren, ä är visserligen ärans väg. — Den vägen står alltid öppen, Nils Bosson, för hvarje man! Och jag är viss på att fru