Dagens Nyheter – 7 juni 1867, sida 1

Nils Stensson såg tankfull ut. Det ver som om en osynlig hand hållit dem tillbaka. De riddare, söm tillslöto vägen för Engelbrekt; öppnåde kretsen, så att han obehindradt kunde rida fram. . Och så länge han kunde synas; fortsatte den lille mannen med de breda skuldrorna och de blixtrande ögonen sin ridt fot för fot: Man såg horiom blott lägga armarna i kors öfver bröstet och luta hufvudet något framåt; och riddarne, som öpprat kretsen för honom, tyckte sig hafva Hört liksom en suck; just som han red förbi dem. — Nej, hej, (gode Herrar och fränder — re bröt plötsligt riddar Nils — jag tror; att den gode mannen förkexat oss allå, och vi hade dock eder midt ibland oss; fromme fader! Härvid uppgaf han sitt vådliga skratt, churo enhvar, som ville lägga märke dertill; dock lätt kunde finda, att det var framtvingadt: Biskop Thomas sade intet. Han fycktes helt och hållet försjunken i sig sjelf. Slutligen rätade han upp sig och sade: — Tideir lider, och vi hafva en god timmas väg till Skälnora, låtom oss fortsätta: Och hela skaran drog åstad, tagande af på en sidoväg åt venster, och man kunde snart höra, huru sinnesstämningen återtog sin liflighet och munterhet. Men ännu dröjde qvar på vägen biskopssvennen, och ännu när: då sista ryttarne försvunnit bakom träden på sidovägen, satt han: der med blicken vänd åt det håll, der den lille; ensamme mannen försvunnit; fast, denng, långt före detta upphört att vara synlig. Plötsligt sporrade han sin häst och sprängde af isamma