Dagens Nyheter – 6 juni 1867, sida 2

ej ett ord kom öfver deras läppar. När jag red hit uppåt lågo de ännu qvar der på pinan. — Det går för långt, det går för långt. — afbröt Sten Thuresson; medan biskopen lät sitt hufvud sjunka ned mot bröstet; — Men de tiga — genmälte riddar Nils — de skrika icke mera. — Nej, de tiga icke, de skrika himmelshögt! — hördes en djup och manlig stämma yttra alldeles vid sidan af riddar Nils: Denne ryckte in sin häst och stirrade på mannen vid sin sida, som om denne med ens stigit upp ur jorden. De öfriga herrarne stannade också: Hvad som var förvåning hos dem, var dock harm hos riddar Nils Stensson. Hans kind bleknade af vrede; ju närmare han fick den lille, obetydlige mannen i ögonsigte; som vågat afbryta honom: Men riddarens vrede tycktes icke göra det minsta intryck på den lille mannen; Hans blixtrande öga öfverfor och liksom beherrskade hela samlingen, medan ovilja och harm tände en flammande brand på hans kind. — Så som I der hafven talat, Nils Stensson — sade han med en af djup rörelse darrande röst — så tänkte jag aldrig att någon svensk riddersman skulle tala; icke heller trodde jag, att slikt tal skulle tålas bland Sverges stormän. De utländske fogdarne jaga, sägen I;. ja väl, de jaga, men på förbjuden mark; och kommen väl. ibåg, stränge herrar, i Sverges land finnas inga trälar. Den gamle mannen der; som I omtalen; riddar Nils; han talar väl icke mera, det är sannt,; men hvarje redlig man i Sverges rike. talar. i. hans. ställe: Tron mig, den för