sig med det anseende för lärdom, som hans tal förskaffade ktonom, ty platserna vid mötet rådde han icke förändra. :.. — Skall icke vår värd, Carl Knutsson på Skälnora, få vänta allt för länge på sina gäster — inföll riddaren med det trotsiga leendet — så synes det mig, som det vore på tiden att fortsätta färden. Allesammans funno denna anmärkning riktig, och man satte sig i rörelse. Riddarne lemnade vördnadsfullt rum för biskopen; som sålunda kom att öppna tåget, omgifven på ena sidan af den lustiga riddaren med det trotsiga anletet och på den andra af den med Bjel:evapnet. Efter dem slöto sig de andra, undan. för undan. Ingen hade lagt märke till Esgelbrekt; och den, hvars blick händelsevis kom att stanna på honom, tog honom för någon bland biskopens följe. Han kom att rida vid sidan af erkedjeknen från Upsala, herr Peder Hemmingsson. Denne, som med ens blifvit mycket språksam, lemnade Engelbrekt en mängd underrättelser om de serskildta medlemmarna af sällskapet och hvart de ämnade sig. Tiden gick fort uudan, och man märkte icke, huru långt vägstycke man tillryggalagt, förr än man red ned vid Stäket. Ordningen bland de ridande var fortfarande densamma, när de redo upp på motsatta stranden. — Den unge och rike Carl Knutsson af Bordeslägten har bjudit på barnsöl — sade den vänlige kanikern derunder till Engelbrekt — herr Sten Thuresson, som rider der till höger om biskopen; är herr Carls styffader. — Di ör co son till den ädle Thure Bengts