Dagens Nyheter – 6 juni 1867, sida 1

yngre männen i vägen. Välkommen, välkommen, herr Jöns Bengtsson! — Måtte den tiden vara långt borta! — svarade den svartklädde, bugande sig med mycken värdighet. — Hvarifrin kommen I senast? — sporde biskopen. — Jag gick öfver från Liibeck.:.:; — I träffade då icke konungen? — Nej; det var min mening att draga öfver Seland, men jag uppehöll mig för länge hos de högvördige fäderna i Basel... — Ah.:.. I hafven varit der. :: och I kunnen berätta om vår käre broders Nils Ragvaldssons tal? — Det kan jag, fromme herre. Jag var till och med närvarande äfven då, när mötet öppnades. De mäktige herrarne och furstarne häpnade af förvåning öfver så mycken lärdom, och ingen kunde vederlägga honom. De måste medgifva att han såsom fullmäktig för det land, hvarifrån Göterna utgått, var berättigad till främsta platsen, eft:r som denna skulle bestämmas efter den ordning, hvarefter de serskildta folken blifvit kristna. Biskopen gnuggade händerna af förtjusning vid denna berättelse. — Nå, mäster Jöns — sade han — ingen vederlade honom. — Nej, men hans tal väckte ovilja ho många, och biskop Alfons från Karthagena i SpaDien uppsteg och sade, att de Göter, som utvandrat, voro vida utmärktare, än de som stannat hemma. — Och hur slutade striden? — Vår landsman; biskop Nils; måste nöja