Dagens Nyheter – 5 juni 1867, sida 2

EA FOO TC TOT ÖR St VÄ SÄG PTS sätena — Domkapitlet har redan gjort sitt val och dervid skall det stånda; må så tio kungabref komma: Det märktes tydligt att förbittringen var stor hos prelatetna, och utan tvifvel voro de öfriga kapitelsmännen af samma tanka som dessa deras främste män. Engelbrekt log i sitt sinne åt den hetlefrade herrens förbittring, och han hade på tungan att framdraga föredömet af erkebiskop Jöns Gerkesson, en dansk man; som endast genom konung Eriks myndighet blef erkebiskop 1408 och oaktadt alla de skändligheter, som han utöfvade; innehade erkebiskopsstolen ända till 1421. Det var nu nästan all deles lika som då; domkapitlet hade äfven då valt sin domprost, men gaf vika för konungen; som lyckats vinna påfvens stadfästelse för sin man. Motståndet var dock nu segare, måhända mycket derför, att Olof Larsson var en kraftfullare man; än Jöns Gerkessons motståndare. — Huru det nu är — vidtog Engelbrekt, för att afleda samtalet från detta pinsamma ämne — så står det illa till i Sverges land; hvarthelst man kastar blicken. Största olyckan syaes mig döck vara den, att det är, som om vi inger konung hade. , Sedan 1414 har knappt något räfsteting blifvit hållet; och kungen sjelf hafva vi så sällan sett till, att vi lätt kunde alldeles glömma bort honom. Längre upp än till Wadstena, har han icke kommit allt sedan drottning Margareta dog, Gud hennes själ nåde; och mig veterligt har han icke sedan dess varit mer än fyra gånger i Sverge; sista gången 1430 i februari straxt efter drottning Filippas död; Gud unne hennes själ en evig ro; och