Dagens Nyheter – 5 juni 1867, sida 2

det .— tillade Engelbrekt. — I misstagen eder dock, vördige herre, om I menen, att jag undantager kräklan från det mörker som råder; i väsentlig mån just i följd af bristen på de höga embetsmän, om hvilka I hafven talat. — Men biskopsstolarna hafva dockicke stått tomma — tog biskopen i, något hett. — Icke alla; det är sannt, men en och an: nan... Eller, var kanske Sverges rikes erkebiskop att träffa i bans slott; Biskops Arnö; hvarifrån I nu kommer. — Det talet synes: mig vara riktigt — inföll: här domprosten Peder : Nilsson; som till en början icke. mycket fästat afseende vid: den honom; obekanta. mannen, men: som så småningom blifvit: intagen af hans lugna: och om mycken;-kännedom caf de offentliga eåkerna vittnande tal — Detta synes mig vara riktigt taladt! En bekymrens öch:sorgernas; ja väl en egyptiskdag har inbrutit öfvervår heliga kyrka! Dock icke: af brist, utan tvärtom af -öfverflödi Af öfverflöd? — upprepade -Eugelbrekt, — men tilläde genast — det är då sännt; hvad ryktet säger; att konunger vill hitskieka biskop Arnold?Ar — Gud bättre, allt för sannt! — svarade domprosten. — Mycket mäktig månde konung Erik tycka sig vara — fortsatte derpå Engelbrekt — som vågar trotsa sjelfva den heliga fadren i Rom: — An Sverges. biskopar och prelater — utbröt härvid erkedjeknen Peder Hemmingsson — menen I faran att trotsa dem vara ingen? — Domkapitlet skulle alltså icke vilja mot( taga konungens man ;.:;P?